Bekännelser av en dyslektiker

 _{det är jul. jag bara sväller och sväller och sväller och sväller....}
 hm.
 lite konstigt det där när man ba tar för givet ser det som en själklarhet att man för alltid kommer hollaihop med vissa människor evigavänskaps  band..jadajadajada.. _{och sen kommer nogonting och slår ner, för det gör det alltid förr eller senare,} och då brister allt och man ser plötsligt på människor som man haft närmast om hjärtat som om dom  vore främlingar. och dom ser på än som om man vore från sina sinnens fulla bruk.
 världsbilden bara rasar. och vad man trott var menat för livet  visade sig varaen illusion och den rasade illa kvickt när den inte längre var axepterad.<sub>gräset faller genom min sjääl.

sen måst jag få lov att gnälla över att människor inte förstår. det är bara jag som tänker på mig..and so on , and so forth.
happ. happ. , för övrigt bara älskar jag när ni buffrar på min syter , jag bara äälskar det..</sub>