Bekännelser av en dyslektiker

 sofia. min älskade vän och cheerleder. I all kärlek och with all doo respekt vägrar jag anta utmaningen. det kräver alldeles för mycket av min dyrbaa tid som rinner ur händrna på mig. jag tror jag precis hörde min säng kalla på mig. men trots detta mirakulösa skeende måste jag fortsätta kämpa mig igenom renesansens historia.

 det kommer bli en lång natt.

 _{^{och för övrigt(inte till dig sofia, ta de lungt):
 sluta upp med att skartta åt allt jag gör fel
 jag vet att jag går vilse jämt. jag vet att jag har dyslexi,
 jag vet att jag är usrl på matte, och på att komma ihåg saker.
 det är inte så mycket jag kan. Defenitvit inte dansa.
 men låt mig vara, det finns inget som ger någon rätten
att göra någon annan liten för att få bli stor.
 själv är du så liten att om jag ens  andades på dig skulle du krossas,
 se det är bara till att lee. jag vet att jag är överkänslig. alla andra dagar kan jag ta det. ge mig idag. i dag bara.}} 

 the rest is silence..