Bekännelser av en dyslektiker

Nu har jag jätte ont i ryggen o kommer gå och lägga mig.  i vrede, då den bekväma soffan är upptagen .nome o hennes stukade fot ligger  där. nedrans människa. ska jämt vara alla människors centrum.
 Kvinnan har  för övrigt jagat mig runt runt i lägenheten idag. på kryckor. Ytterst förnedrande, men jag blev verkligen skit rädd. (  för man får inte lov att försvara sig emot handikappade människor. Det är bara till att fly , eller snällt ta emot stryk.)för sånna är dom , handikappade, dom  bara slåss och slåss.. Ett tag vart jag så hysterisk  att jag stog och skrek i ett rum om har två ingångar , för jag viste inte  från vilket holl hon skulle komma  in.   Man kan ju tilläga att hon  vid det laget hade tröttnat o satt sig , mild och blid , i köket. När jag kom på henne så började jag skratta (fortfarande hysteriskt )och höll på att kväva mig själv  med  rostbrödet som jag envisades med att äta.
 Men nu ligger hon och sover.Bekvämt, kan tilllägas.
Om jag är en aning bitter? i think not!

 De sista  obligatoriska familje dagarna är över. Trots en överaskande trevlig jul , längtar  vart enda fiber i min  kropp ut ifrån den här lägen heten. Inte nödvändigt vis  till människor . Bara ut , tack. People! I live in a box! Vi trampar varandra på tårna här.24-7!
 Igår diskuterade  jag och pappa japaner. Dom uppfostras  tydligen till att inte visa  sina känslor. I stället har dom fräsiga kläder ,och bilar. Enligt min far härstammar denna uppfostran ifrån  deras levnads vilkor. De  tendenserar, japanerna, att bo väldigt många i  väldigt små lägenheter.  Och  I hänsyn till varandra , sväljer man sina känslor. För att ingen ska störa sig på en.
kul för dom , I say! amrikaniserade jannie höglund , som nästan brister ut i gråt på grund  av blotta tanken om att holla känslor inne.

just det. aj. min rygg. God natt!