Bekännelser av en dyslektiker

frågar mig själv varför jag sitter kvar vid datorn när det ända löngn  jag tänkt på hela dan är att få sova.
 konstigt at folk tycker man ser jätte intresseant ut när man försöker se otill gänglig ut.
 vad ska man göra för att få vara i fred, damit.
 nu smattrar regnet mot mitt halvöppna fönster. det tycks regna varje dag nu förtiden. själv lär jag mig aldrig det där med att använda paraply.även om jag presonligen tycker att det ser mycket romantiskt ut  att gå med stora parlyer, som merry poopins. man bara väntar på att folk ska segla iväg. sen älskar jag när vuxna människor har på sig stövlar. dom ser lite lätt busiga ut. som om dom drömmer sig tillbaka , och gör uppror mot tiden.. kommer aldrig glömma när postis, en sommar ^{när jag var liten och bodde hoss mormor,} tappade all fattning och började ge sig på vatten pölen på gatan. tjejen hoppade likt inget jag någonsin sett tidigare. sen, efter en stund började hon vandra huslängan upp, försvann bakom en krök. som om inget  hänt. helt fullständigt oberörd.
 Nu mera kan jag få tvångs tankar  som säger till  mig att göra samma sak, speciellt när det är mycket folk i min omgivning.oftast i närheten av angereds gymnastet.
 det skulle i och försig säkert inte skada med tanke på att  alla atityds  fasader som dom langar hejvilt över huvet på folk som råkar vara förbi passrande oskyldiga mnniskor. en annan tanke som återkommer är att ta godis från folk, ofraofta barn, när dom går för bi med en påse, eller likanande.
 jag vet en tjej som  nyser när man blåser henne i örat.
 i och med att jag somnar så sakteliga in på tangentboerdet ska jag i  brist på underhollning gå och lägga mig. ja. det ska jag...

 _{sen är frågan om man ska börja tro.
 fjärilar som aldrg förr. 
tar du död på dom den här gången
vet jag inte vad jag skulle va tvungen att göra dig.}