Bekännelser av en dyslektiker

 Regning tidig höst i hammar kullen. jag känner mig lite lätt på bristnins gränsen _{igen. ofcourse}
 hatar att jag känner mig så liten  på bara blotta tanken av att bli granskad av dig.
 och det är inget du gör du bara tittar på mg, och jag faller. Råsa och för härlig .Råsa och för härlig . <sub>djupa ande tag.


 sen irriterar jag mig på att  folk i rädslan för att bli dömda skuter folk ifrån sig, till och med sårar andra. Får dom att se inot, må dligt över vilka dom är, i rädslan av att bli genom skådade. förkastade. jag hatar det.</sub>


jo visst! vi alla är nog rädda..  men åtmintsonde så dyker jag in nu, har störtat , i   det som är äkta. där det blöder och gör ont. ^{_{kärleken är alltid alltid värt det.}} 
 Presis som den blinde mannen bad Jesus om att få sin syn  tillbaka  ber jag honom nu om samma sak. : Jag vill se igen! _{oavsätt smärtan som det skulle innebära} och jag väntar på  ett;" Din tro har botat dig, gå i frid..."


Djupet av själens skugga vidrör människans
tillsynnes oberörda fruktan.
 Tankens klara uppenbarelse
berör dödens doft och insidans brinnande vilja... 
              
^{karin löfgren}